Jonas Karlsson – från praktikant till ny distriktsidrottschef för RF-SISU i Örebro län

Jonas Karlsson började sin anställning som distriktsidrottschef för RF-SISU i Örebro län i september i år och är således rätt ny på sin position. Men större delen av sin unga karriär har han med någon utflykt ändå tillbringat inom idrott och hälsa och då också i Idrottens hus hos RF-SISU i Örebro län.

Jag tänker att vi börjar med en snabbresa för att därefter ge oss in i Jonas roll och uppdrag som distriktsidrottschef. Han är uppväxt i Kopparberg men flyttade redan som 18-åring till Luleå för att studera idrottslärarprogrammet. Men i och med att man på den tiden var tvungen att vara tvåämneslärare, och att han inte riktigt hittade det han ville uppe i norr, så nischade han sig mer emot hälsofrågor och flyttade till Örebro för att läsa hälsoutvecklarprogrammet. Där läste han folkhälsovetenskap som kandidatämne samt olika kurser som fysiologi och anatomi med tanken att närma sig idrottsgymnasierna som lärare. Men när han tog en kandidat i folkhälsa så tog den delen över han intresse och det är där någonstans vi kan påbörja denna intervju på allvar. 
– Jag hade kommit fram till att jag ville jobba med idrott och folkhälsa på ett bredare sätt och då fanns på den tiden någonting som hette Ölif, Örebro Läns Idrottsförbund som numer är RF-SISU Örebro län. 
Där gjorde Jonas Karlsson också sin praktik.
– Den starka folkhälsokopplingen som har funnits här under så många år, att man jobbar med idrotten som en hälsofrämjande arena, men också med insatser för fysisk aktivitet och goda levnadsvanor utanför idrotten. Det passade mig och gjorde så att jag kom in i mina två stora intresseområden vilka är idrotten och folkhälsan.

Har du varit här i huset sedan dess?
– Jag sökte jobb här men blev hänvisad till en kommun i norra länsdelen. Jag jobbade i Lindesbergs kommun med en undersökning, en demokratiforskning. Man gjorde enkätundersökningar med elever om hur de såg på demokrati så där hade jag en projektanställning. 
När projektet var slut så fick inte Jonas någon förlängning men han tog med sig erfarenheten av att arbeta med undersökningar. 
– Jag började arbeta som projektledare åt en privat aktör som hette Markör Marknad & Kommunikation AB där jag gjorde flera undersökningar och utredningar. Det var allt ifrån statliga utredningar till företag som ville göra medarbetarundersökningar. Där var jag i cirka tre år då det öppnades en tjänst här som samordnare där man jobbar med idrott och hälsa i en länsdel.
Länet är uppdelat i fyra delar och det är de norra delarna med fyra kommuner, länsdel Örebro, södra med fem kommuner samt västra med Karlskoga och Degerfors.
– Då fick jag en anställning som samordnare för den norra delen. Där jobbade jag i tre år innan jag bytte till Örebro kommun 2019 där jag jobbade som folkhälsostrateg i ytterligare tre års tid under pandemin.

Kan du berätta vad uppdraget samordnare innebar?
– Samordningsarbete är den enda rollen i den här organisationen som har en geografisk koppling. Alla andra jobbar antingen läns- eller idrottsdistriktsövergripande. Länet består av tolv kommuner med Karlskoga och Degerfors vilket gör att folkhälsouppdraget från Region Örebro län gäller för våra tolv kommuner i länet. Men när det kommer till distrikt så består det av tio kommuner. Där tillhör Karlskoga och Degerfors Värmland.

Men uppdraget då?
– Dels var jag den lokalt närvarande personen vilket innebar att företräda idrotten. Det innebär väldigt mycket olika uppdrag. Till exempel om en kommun vill ha kontakt med oss i någon fråga då blir det den naturliga vägen in. Då kontaktar man mig och de vill kanske arbeta med ett jämställdhetsprojekt då kunde jag koppla på vår jämställdhetsansvarig för projektet, så man blir som en brygga i det fallet.
– Men det kan också i många fall handla om att vi får ett uppdrag ifrån riksorganisationen. Vi har ett väldigt dubbelriktat uppdrag, grunden är att vi ska vara ett stöd för våra föreningar och samarbeta med förbunden för föreningarnas bästa. Vårt existensberättigande är att vi är ett stöd för idrotten och idrottsföreningarna. Det är grunden i allt vi gör. Men vi har även ett uppdrag att realisera de beslut som tas på nationell nivå.  

Vad är idrottskonsulenternas roll i allt det här?
– Idrottskonsulenterna är de som har hand om föreningarna och deras kontaktperson så det blir även mycket samarbeten med dem. Så ska man ha kontakt med min gamla moderklubb Kopparbergs bollklubb då kontaktar man även deras konsulent för att se hur man kan samarbeta. Så rollen som samordnare handlar väldigt mycket om att ha kontakt med kommun, föreningar och våra interna konsulenter. Man blir den som finns i glappet och guidar vidare. 
Men det handlar även mycket om att ta fram kommunrapporter om hur det ser ut, hur ser idrottsstatistiken ut i kommunerna för att presentera den för politiker och tjänstepersoner, berättar Jonas och tillägger.
– Varje länsdel kan får sina egna uppdrag utifrån att det i varje länsdel finns ett kommunalt folkhälsoteam där vår samordnare är representerad i teamet och de styrs av kommuncheferna i varje länsdel. Så kommer det ett uppdrag att jobba med psykisk hälsa till exempel då har vi en person som sitter med och kan lyfta frågan om hur idrotten kan vara en del av det. Så kan vi koppla på idrotten och civilsamhället i det kommunala uppdraget. Så rollerna kan ta sig lite olika utformning beroende på det lokala intresset och vilka frågor som är aktuella lokalt.

Är det så här det ser ut inom organisationen generellt över landet?
– Den här rollen finns inte i övriga Sverige och det har att göra med våra folkhälsoöverenskommelser som vi har här. Det finns en historik sedan 1980-talet då vi fått extra medel för att jobba med just folkhälsa.
– Men pratar man om basuppdraget som ska vara samma inom alla 19 distrikt då innebär det ett idrottsuppdrag och ett folkbildningsuppdrag. Vi är ju ett studieförbund och ett idrottsförbund och på distriktsnivån är vi sammanlagda och det är därför vi heter RF-SISU Örebro län medan man på riksnivå håller isär de båda.

När du berättar det här för mig så låter det rätt invecklat när jag lyssnar och det kanske beror på mig men vad är ert viktigaste uppdrag om det går att specificera det?
– Vår absolut viktigaste fråga när det kommer till just föreningsarbetet så är det vad vi kan hjälpa föreningen med. Om de säger att det viktigaste för oss är att renovera vår klubbstuga då diskuterar vi det. Då har vi ett anläggningsstöd som vi skulle kunna använda oss av.

Är behoven väldigt spretiga eller finns det några gemensamma nämnare mellan de olika idrotterna och föreningarna?
– Det är i grunden jättestor spridning sedan kan man i och för sig se att det finns vissa större mönster. Anläggningsfrågan är jätteviktig för vi ser att det saknas planer och idrottsanläggningar. Hur ska vi kunna få så många som möjligt in i aktivitet? Då är anläggningsfrågan helt central.
– Vi ser också att ledarförsörjningsfrågan är ständigt återkommande. Man har svårt att rekrytera ledare. Frågan om hur man ska nå fler barn och unga finns också där, hur når man nya grupper. Sedan finns de ekonomiska frågorna, hur ska man få ihop ekonomin utan att ta ut för höga avgifter. Den typen av frågor är återkommande från föreningarna.

Ju mer du berättar så känns det verkligen som ert arbete är väldigt stort och brett?
– Vi är drygt 40 personer som jobbar här så det är stort. Av dessa jobbar cirka 30 med utåtriktade arbeten med projekt, som idrottskonsulenter eller olika roller som sakkunniga. 

Vilka roller som sakkunniga menar du att ni har?
– En är sakkunnig i nutrition och antidopingfrågor där han är ute och föreläser extremt mycket. Det är också ett typiskt behov som vi ser att föreningar har. Sedan har vi idrottskonsulenterna med en stor väska med olika typer av insatser som kan anpassas beroende på vad föreningen vill ha för stöd. Det kan handla om hur man utvecklar och stärker föreningsstrukturerna. Till exempel kassörsutbildningar, styrelsearbete eller föreningskunskap vilket är en jätteviktig del för att förstå hur en förening fungerar.
– Så vi har verkligen ett väldigt stort och spretigt jobb och det betyder också att det finns hög kompetens. Ska man jobba med föreningsjuridiska frågor så har vi en som jobbar med det. Ska man jobba med trygghetsfrågor då har vi en person med den särskilda kompetensen.

Mycket av det du berättar låter verkligen som en sorts grundläggande demokratiarbete. Och det är väl i och för sig det föreningsarbete handlar om till stora delar. Det känns lite som att idrottsrörelsen är en rörelse som fortfarande håller samhället samman till stora delar när andra delar faller samman?
– Det är den största ynnesten att få jobba inom idrotten och civilsamhället. Med människor som verkligen brinner för sina frågor.

Jag antar att du själv är ledare på något sätt? 
– Ja jag är ledare och tycker verkligen att det är roligt. Jag skulle aldrig vilja välja bort att vara engagerad ledare i en förening. Förvisso har jag mina barn i föreningen och det gör att jag blir en stor del i deras liv men även deras vänners liv och det universum de lever i. Att få vara den personen är verkligen, som jag sa, en ynnest.

Om vi tittar framåt lite grann inom det som RF-SISU Örebro län arbetar med är det de här frågorna som ligger här att arbeta med eller ser ni några andra frågor framöver som ni kommer att behöva jobba med?
– Nästa år går vi faktiskt in i två nya strategier. Idrotten har tioåriga strategier och har haft en som heter Strategi 2025. Nu har vi en som heter Svensk idrott 2035 och SISU Idrottsutbildarna 2035 vilket är två nya strategier.

Kan du berätta om det?
– En sak är att folkbildningen nu har en egen strategi vilket är nytt. Det har den inte haft förut. Så i den strategin som heter Svensk idrott 2035 så pekar man ut ett nytt område för oss där elitidrotten blir mer framträdande. 

Vad innebär det konkret för er?
– Det är nog inte helt klart än. Vi kommer nog att ta oss an det på lite olika sätt. I det planeringsarbete vi gör nu så ser vi att antidopingfrågan kommer att vara en sådan fråga som vi kommer jobba med. På nationell nivå så lyfter man villkoren för elitidrottare. 
– Det är lätt att man tänker på elitidrottare som extremt välbetalda men väldigt många elitidrottare lever under existensminimum. Många är även utanför det sociala skyddsnätet. De är extremt utsatta men lägger enormt engagemang i sin idrott för att nå toppen. Vi får aldrig glömma att lyfta de frågorna.  

En skada och det kan vara över för dem utan att ha haft möjlighet att bygga upp sparande till exempel?
– Precis, det är jätteviktiga frågor att driva för oss. Hur säkrar vi elitidrottares förutsättningar? Hur skapar vi resurser för elitidrott i samhället? Vi pratade ju innan om värdet i att det finns elitidrott. Elitidrott är ett sätt att skapa drömmar hos barn och unga där de även finner förebilder. 

Det har skrivits en del nu på slutet om att kapitalstarka personer går in och stöttar enskilda idrottare. Är det en utveckling ni ser att det ökar eller har det varit så tidigare också?
– Det är en fråga som varit uppe nu under hösten där man både sponsrar enskilda idrottare men även att man erbjuder stöd med vissa villkor. Det är en svår fråga.

Hur då tänker du?
– Idrotten behöver pengar. Ska vi fortsätta utvecklas så behövs mer resurser till idrotten. De resurserna kan komma från många olika håll men ofta från statligt håll. Sen kan det förstås komma från privat sektor men då blir frågan hur man hittar en fungerande struktur.

Tänker du att det kan bli godtyckligt att jag gillar dig eller den idrotten så då sponsrar jag dig men att det inte finns någon långsiktig tanke?
– Ja lite så! Men också värdet i att bevara föreningsdemokratin vilket också är viktigt. Så kommersialisering och privata medel som går in i idrotten kommer absolut vara en fråga som kommer finnas med framåt.

Med tanke på att politiken drar in på stöd till folkbildning av olika slag och vill att företag och kanske enskilda privata aktörer ska ta en större roll i detta så måste ju även ni påverkas av detta.?
– Så är det och det finns jätteintressanta samarbeten med privat sektor. Inom RF-SISU Västmanland finns ett samarbete som heter Skyhöga favoriter. Då är det ett företag som kände att de ville göra någonting för idrotten så de startade en fond där familjer som inte har råd att betala för medlemskap eller material kan söka efter stöd. Det administreras av RF-SISU Västmanland. 
– Nu har även fler företag gått in med pengar i den här fonden så det har kommit in rätt mycket pengar så familjer som har det lite sämre ekonomiskt kan söka. Den typen av privata samarbeten är fantastiska. Så det finns bra exempel på samarbeten mellan privat sektor och det kommersiella.

Finns det något mer område som du vill lyfta fram som är viktigt i de nya strategierna?
– Hållbarhetsfrågor är även det ett tydligt utpekad område. För idrotten har den sociala hållbarhetsfrågan alltid varit aktuell även om man inte kallat det för social hållbarhet. Men en av idrottens viktigaste frågor, och det som legat till grund för hela vår tidigare strategi, det är hur vi möjliggör för så många som möjligt att kunna vara aktiva så länge som möjligt vilken väg de än tar. Men det som kommer nu är även den ekologiska hållbarheten.

Vad innebär det?
– En sak är till exempel alla resor till och ifrån matcher vilket är en viktig fråga. Hur kan vi minska klimatbelastningen inom det? Men även att kunna återanvända utrustning. Hur kan vi hitta smarta sätt att utveckla det? Ytterligare en fråga är att våra idrottsanläggningar är miljövänliga. Att de är energieffektiva och att vi till exempel har bra bevattningssystem.

Pratar ni mycket om klimatförändringar?
– Det klart för klimatförändringar påverkar idrotten. Hur länge till kommer vi att kunna åka skidor i Sverige? Snöbristen kryper allt längre upp i landet. Vad händer med de idrotterna som har snö som sin arena. Vad händer med de som har vatten till sin arena om vi får höjningar av vattennivåerna? Vad händer om skogen dör… ja du förstår. Det är jätteviktiga frågor även det för oss framöver.