En sport att racka ner på grön omställning

Järn- och stålindustrin i Sverige har anor från tidig medeltid och har spelat en viktig roll för Sveriges utveckling. På 1400-talet var stålet till och med en drivande faktor för att Sverige lämnade unionen med Danmark och Norge. Under 1700-talet stod så kallat stångjärn för tre fjärdedelar av den totala svenska exporten. Under senare delen av 1800-talet byggdes järnvägarna ut ordentligt för att kunna förse stålverken med malm och kol, och för att kunna transportera ut det färdiga stålet till hamnarna för vidare export.

Idag sysselsätter industrin (inklusive underleverantörer), enligt Jernkontoret, ca 45 000 personer. Det finns totalt 14 järnverk, varav 11 använder skrot som råvara och 3 är malmbaserade. De malmbaserade järnverken står för två tredjedelar av den totala produktionen. Det totala exportvärdet förra året låg på drygt 60 miljarder kronor. SSAB är den klart dominerande spelaren som idag är börsnoterat med LKAB (statligt gruvbolag) samt finska staten som de två största ägarna. Den kanske största utmaningen för malmbaserade järnverk är produktionsprocessernas enormt stora klimatavtryck eftersom stenkol är en viktig insatsvara (gäller inte skrotbaserade järnverk). SSAB ensamt står för ca tio procent av de totala koldioxidutsläppen i Sverige, och var därför i fokus när diskussionerna gick höga om vilka klimatmål Sverige skulle anta för ca tio år sedan. Deras seniora rådgivare som då satt som industrins representant i miljömålsberedningen (som tog fram underlag för beslut om Sveriges klimatmål) uttalade sig i början av 2016 i en intervju i Södermanlands Nyheter att: Ett nettonollmål till 2045 är omöjligt för SSAB. Det finns inget annat sätt att tillverka stål från järnmalm än med kol eller naturgas som ger stora koldioxidutsläpp. Någon annan teknik finns inte. Med facit i hand vet vi att han hade helt fel. Det något komiska i sammanhanget var att SSAB:s dåvarande VD, Martin Lindqvist gick ut i en debattartikel sex veckor senare (tillsammans med vd:arna från Vattenfall och LKAB) och meddelade att: Vår vision är klar; stål utan kol(dioxid). Ytterligare två år senare gick samma VD-trio ut i en debattartikel och annonserade att den genomförda förstudien hade så lyckade resultat att de gick vidare med att etablera en pilotanläggning för produktion av fossilfritt stål.

Idag verkar det vara en sport att racka ner på gröna industriprojekt. Framför allt bland medelålders förståsigpåare (det kanske är onödigt att påpeka att i princip alla dessa tillhör samma kön). Historien om Northvolt har gett dem vatten på sin kvarn. Och också carte blanche att framställa debaclet i Skellefteå som alltigenom dåligt, när sanningen (i alla fall enligt Scania som var Northvolts största kund) var att huvudproblemet handlade om att de inte kunde skala upp produktionen. Däremot var batteriernas kvalitet högre än vad Scania lyckats få tag på från konkurrenter. Nu ha flera av finansbranschens analytiker gett sig på investeringarna som SSAB har beslutat om för att snabbt bygga om stålverket i Luleå. Investeringarna är hisnande stora – men det är ändå svårt att förstå kritiken. Enligt SSAB står bolaget i vilket fall inför stora investeringar eftersom utrustningen är gammal och måste bytas ut. Då låter det ju som helt hål i huvudet att välja gammal klimatskadlig teknik. Den nya VD:n Johnny Sjöström är heller inte helt nöjd med att ett företag med 100 års anor som är bäst i världen på det de gör, blir dragna över samma kam som en startup (Northvolt). Förutom extrema klimatvinster kommer SSABs investeringar enligt VD:n leda till kortare ledtider och halverade fasta kostnader, med ett förbättrat resultat i Luleå på fem miljarder per år.

Enligt internationella analytiker så finns det större efterfrågan på stål med lågt klimatavtryck än vad det finns tillgång. Detta drivs på bland annat av fordonsbranschen som vill säkerställa lågt klimatavtryck från produktionen (vilket blir allt viktigare när driftsutsläppen går ner i och med elektrifieringen). Inledningsvis tror Bloombergs analytiker att produktionskostnaderna för fossilfritt stål kommer att vara ca 40 % högre än för fossilt stål. Bakgrunden är behovet av nya investeringar i teknik som fortfarande är under utveckling. Med ”economies of scale” och en normal effektiviseringskurva bör dock produktionskostnaderna kunna vara ca 5 % lägre än idag redan 2050. Inom EU kommer också tilldelningen av gratis utsläppsrätter fasas ut under perioden 2026–2034, samtidigt som CBAM (klimattullar) införs för att motverka att fossilt producerade produkter utanför EU får konkurrensfördelar.

Hela poängen med den här utläggningen är att det finns tydliga affärsmässiga fördelar med att ställa om stålproduktionen. Tack och lov går dessa affärsmässiga hänsyn hand i hand med nödvändiga klimatåtgärder. Det visar också på vikten av att lyfta fram affärsnyttan när man kommunicerar om omställningsåtgärder, eftersom minskningar av koldioxidutsläpp i sig självt uppenbarligen inte är tillräckligt angelägna för klicken människor som får airtime i Dagens Industri och liknande. Dagens debattklimat uppmuntrar alltså till att låta grön omställning ske under täcket i någon sorts under cover operationer, alltmedan ekonomiska vinster lyfts fram som huvudskäl till åtgärderna. Det vore väl helt OK om det inte riskerar att leda till att omställningsåtgärder som faktiskt måste genomföras trots bristande lönsamhet, helt enkelt inte blir av.

Tonläget i samhället oroar mig rejält. Vi verkar helt ha tappat kopplingen ur ett socialt och samhällsekonomiskt perspektiv mellan behovet av drastiska minskningar av utsläpp för att dämpa den oerhört oroande klimatutvecklingen. Risken för att sommarens bränder i Spanien och Portugal ska ske har ökat med 40 gånger enligt forskare (World Weather Attribution). Utan koldioxidutsläppen som orsakats av människan hade denna typ av katastrofer inträffat en gång var 500:de år. Nu är risken att de sker var 15:de år. Kostnaderna för skyfallen i Norrland i september har vi ännu ingen aning om – men det kommer vare sig blir billigt eller lätt att återställa alla vägar och järnvägar som rasat ihop. Och hur många människor som drabbas på olika sätt är oklart. Att behovet av omställning och denna typ av katastrofer hänger nära samman måste hamna högst upp på agendan väldigt snart. Hur det blir annars orkar jag inte tänka på.

Malin Forsgren