Daniel Blom och Emma Bjarned är duon bakom Inpuls Gym i Örebro

Inpuls Gym i Örebro är ett av få privatägda gym i staden. Efter att Daniel Blom och Emma Bjarned i många år, med glädje och besvikelser i bagaget, jagat drömmen om ett eget gym, slog den in för några år sedan. Nu lever de drömmen även om det är ett hårt jobb i en konkurrensutsatt bransch. Jag mötte de båda i gymmet en lugn onsdag förmiddag i September.

Daniel möter upp i receptionen när jag stiger in genom dörren. Det råder förmiddagslugn, några gym-medlemmar rör sig genom lokalen, sambon och affärskollegan Emma är inne i ett samtal med en medlem kring ett gruppass som hon håller i. Daniel och jag sätter oss i köket och i väntan på Emma så börjar han berätta sin väg i livet och in i gymvärlden, vilken jag tror är ganska vanlig med krossade drömmar om en idrottskarriär i bagaget.
– Jag har ju fotbollsbakgrund och började spela i tidig ålder och höll på fram tills jag var runt 21-22 år. Då tog skador över och jag var tvungen att sluta spela. Det var en lång process där jag försökte komma tillbaka men där jag vaknade upp en dag och insåg att det inte kommer att fungera. Då fick jag en brutal identitetskris för jag visste inte alls vad jag skulle göra istället.
      Förvisso hade Daniel tagit studenten på Naturprogrammet och hade möjligheter att studera vidare men då han inte visste vad han ville göra så blev livet lite skakigt ett tag. Till sist tog han ändå ett beslut som i det långa loppet skulle definiera hans framtid.
– Jag hoppade på en ettårig utbildning i idrottsledarskap på Örebro Folkhögskola tillsammans med flera andra som var lite i samma situation. Från det och vidare in i läraryrket där tanken var enbart idrottslärare, men som över tid blev lite enformigt och utökat till fler uppdrag än så. Efter ett par veckors praktik så landade det tillslut i 5-6 år på mellanstadiet i Norrbyskolan där jag trivdes fantastiskt bra.
      Efter det fick Daniel ett erbjudande från dåvarande Mikaelskolan vid Baronbackarna då de fått problem efter att framgångsrika teveprogrammet Klass 9A bidragit till att skolan fick försämrat rykte och många sökte sig därifrån.
– Det var tufft men väldigt roligt. Vi startade en fotbollsprofil där elever med en tuff hemmasituation, men som gillade fotboll, tog sig till skolan. Fotbollen var en bra ingång till att få kontakt med eleverna och motivera dem även till skolgång. Jag jobbade två år där, men efter det kände jag att jag var färdig.
       Som så ofta så är det tillfälligheter och kontakter som leder en vidare i livet och Daniel hade en kompis som jobbade på Actic vid Stortorget som skulle hjälpa till med nästa kapitel.
– Han tjatade hål i huvudet på mig att jag skulle börja jobba där. Till slut började jag med lite extrajobb och jag var väldigt tydlig med att jag enbart skulle jobba en dag i veckan. Men så blev någon sjuk, de ringde in mig och till slut stod jag där mer eller mindre varje dag och eftersom det ena leder till det andra så landade jag till sist i en roll som platschef. 
       Daniel trivdes med jobbet och uppgifterna i branschen men inte lika mycket med arbetsgivaren, så tillslut sa han upp sig, lagom till hans första föräldraledighet.
– Det var många som kände likadant och vi kände att det här skulle vi kunna göra i egen regi. Tankarna växte och vi bestämde oss för att satsa på ett gym. Vi började spåna på finansiering, letade lokaler och vi var extremt nära att signera ett kontrakt två veckor innan pandemin bröt ut. Jag är evigt tacksam att vi inte hann göra det, för då hade vi suttit i skiten rejält. Så planerna blev förskjutna några år och under tiden jobbade jag som PT, personlig tränare.

Här kommer Emma in i rummet och sätter sig ner så vi går tillbaka lite i tiden för att lyssna på hennes väg till yrket och hur de två träffades.
– Jag är uppväxt i Karlskoga och gick Hantverkslinjen, inriktning frisör på gymnasiet, mot min mammas vilja. Sedan jobbade jag som frisör, både som anställd och egen företagare, i över tio år både i Karlskoga och Örebro. Till slut tröttnade jag, insåg att det inte var min grej och i brist på annat sökte jag till Tränarprogrammet på GIH, Örebro. Direkt efter examen sökte jag till Actic Hagabadet, blev anställd som Personlig Tränare och redan under min första vecka åkte jag på min första gruppträningsutbildning. 
       Emma hade en klasskamrat från Tränarprogrammet som jobbade på Actic och följde med henne på ett lunchpass på Stortorget, och här stiger Daniel in i samtalet igen med en utläggning om hur det gick till när Emma hamnade på Stortorget.
DB: Jag såg någonting bra hos Emma, så jag ”snodde” henne direkt ifrån Hagabadet.
EB: Jag började som PT men fastande ganska snabbt för gruppträning och fortsatte utbilda mig inom olika koncept- det blev min grej. Så småningom blev jag gruppträningsansvarig för Actic Kompassen och under mitt sista år även ansvarig för hela Örebro. Jag fick även äran att ingå i Actic’s utbildningsteam och åkte runt och höll utbildningar för nya instruktörer och anläggningar.
Emma och Daniel blev ett par i den där processen. De jobbade ihop och hade gemensamma intressen och så blev det så som det rätt ofta blir. Plötsligt känner man att man hör ihop.
      Daniel bröt sig ur först från Actic medan Emma jobbade kvar ett tag till. Hon var kvar ytterligare ett knappt år innan hon tog beslutet.
EB: Sommaren 2019 kastade jag in handduken. Det hände så mycket i företaget på slutet- både högre upp men även på golvet. På ett år hade vi till exempel tre platschefer..
DB: Grejen är att vi hade ett jättebra team, men de var inte där på grund av Actic som arbetsgivare, de var där för att vi var en bra grupp som trivdes otroligt bra tillsammans. När jag sa upp mig var det några som tog rygg på det beslutet och lämnade samtidigt. Emma hängde kvar mycket på grund av lojalitet till medlemmar och de som gick gruppträningen, men orkade inte i längden.

Sedan började vägen mot Inpuls Gym men den kantades av en lång rad oväntade händelser. Daniel var PT och hyrde först in sig i ett litet gym i Backahallen, sedan hattade han omkring som han säger, hamnade på Casa de Padel via sin gamla fotbollsvän Erik Björndahl, där det byggdes upp ett litet gym som Daniel var med och planerade upp.
DB: Vi hade tagit kontakt med en gymåterförsäljare för att bygga upp vårat egna gym, men där fick vi börja med att bygga upp något som var mer som en mindre PT-studio. Jag var kvar ett tag men behövde något större och började till slut hyra in mig på ett gym i Pilängen.
      Under den här tiden jobbade Emma med lite andra saker och var även mammaledig under en period.
EB: Direkt efter mitt avslut på Actic fick jag anställning på Clarion Örebro som frukostvärdinna. Det övergick till att vara föräldraledig, samtidigt som jag körde lite PT på Casa de Padel samt jobbade extra som Personlig Assistent i Nora. Under pandemin erbjöd jag dessutom Mamma- och gruppträning online. Vi gjorde även mycket träningsevent tillsammans, både ute- & inomhus. Bland de större återkommande hade vi under Annandag Jul och Nyårsdagen grupper på runt 30-40 personer.
DB: Under hela den här tiden hade målet varit att driva ett eget gym. Men vi har haft lite strul med allt ifrån finansiering till att fastighetsägare svängt om och hittat andra hyresgäster med andra verksamheter. Det har varit många turer fram och tillbaka. Men drömmen och målet har legat fast.

Drömmen slog ändå in till slut även om den inte blev precis som de ville till en början. Det blev ett gym i Bettorp där Casa de Padel hade slagit på stort och skapat en träningsyta som de inte riktigt hade någon plan för hur de skulle driva. De som finansierat fastigheten kontaktade Daniel och Emma, som tog över ytan och började köra igång verksamhet på allvar.
DB: Vi fick en fråga om vi ville driva ett gym och då sa vi ja. De hade en träningsyta på kanske hundra kvadrat i padelhallen som vi blev presenterade. Det var stora visioner om utbyggnation av gymmet och då vidare men det blev som tidigare inte alls som vi hade tänkt eller blivit lovade. Men det blev någonting, så vi startade upp i alla fall. Det blev ändå ett gym där vi kunde ta in medlemmar. Vi växte och många tyckte att vi hade en väldigt bra produkt.

Vad var anledningen till att ni öppnade på Aspholmen när ni redan hade det gymmet?

EB: En stor del var att jag saknade en egen gruppträningssal. I Bettorp bedrev vi det i den öppna ytan vilket inte alls var optimalt. Jag kände inte att jag fick ut det jag ville under de omständigheterna. Vi var lovade att det skulle byggas till med större yta men de vände och sa att vi fick göra det själva.
DB: Det handlade om kostnader på nästan miljonen och det hade inte vi råd med och då är vi tillbaka till där att man hyr in sig. Hade vi ägt fastigheten kanske man hade kunnat ta den investeringen och sett den som långsiktig. 

Hur gick det till när ni fick nys om gymmet på Aspholmen?

DB: En bekant hörde av sig och sa att han eventuellt hade någonting åt oss. Han jobbade åt personen som äger den här fastigheten. Det här var ett gym som hade gått i konkurs eller avvecklats. De hade lämnat över omedelbart till fastighetsägaren som själv inte hade för avsikt att driva gymverksamhet över tid. Så vi körde på och tog över.
EB: Det kan ha varit vårt mest spontana beslut någonsin. Jag hade antagligen inte tagit beslutet om jag varit ensam om att ta det. 
DB: Men när vi väl körde så var du ju med på det!
EB: Vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att göra det… Skratt.
      Båda kände ändå att det fanns potential i lokalerna, det fanns mycket att göra men också verkligen något positivt att bygga på när de steg in första gången. 
DB: Men sedan blev det mycket pannkaka av allting i alla fall. Det var en rejält misskött verksamhet som stått där över tid och förutsättningar med bland annat siffror på antal befintliga medlemmar stämde inte alls överens med verkligheten. Så det blev en långt mycket tuffare resa än vi både trott och hoppats på. Förvisso är ingen av oss så naiva att vi trodde att det enbart skulle vara att komma hit och så skulle allt rulla på av sig självt. Vi var båda beredda på hårt jobb.

Vad var det som inte blev som ni trodde skulle bli?

DB: Förutsättningarna blev mycket tuffare. Vi hade nog aldrig kunnat tänka oss att det skulle vara så misskött och fastighetsägaren hade fått en bild och information från tidigare verksamhet som inte alls stämde med vad som faktiskt var verklighet. Ett dåligt rykte är också svårt att vända på dagen och det krävdes tid, tålamod och väldigt mycket förbättringar för att vinna tillbaka tidigare medlemmars förtroende.

Det känns som att ni haft oflyt eller har ni varit naiva?

DB: Det har vi säkert varit. Jag har lärt mig mycket under den här resan av alla de här turerna. Jag vill lita på folk och gör det fortfarande idag, tyvärr kanske för mycket. Men jag har lärt mig att ingenting är klart och gäller ifall det inte står svart på vitt. Det gäller att vara tydlig och noggrann med allt ifrån små saker till stora avtal.

Det har varit tufft för er men ni är här och ni kör på. Hur ser det ut och hur tänker ni framåt?

EB: Det beror på vilken vecka du frågar… Men det känns som att vi har landat i det. Ett första år där vi fått lära känna medlemmarna, verksamheten, vad som fungerar här och inte. Nu har vi ett utgångsläge vilket underlättar för framtida planering.
DB: Vi har fått otroligt fin respons av de medlemmar som var kvar ifrån de som var här innan. De har tydligt visat att: Tack, va bra ni gjort det här! Även våra gamla kunder sedan längre tillbaka är nöjda med utvecklingen. Vi har förstått att det vi gör är bra. Sedan handlar det om geografiska läget, vilka dagar fungerar vilka pass, hur jobbar folk i närheten, när har man tid att komma ifrån och sådana frågor som dyker upp hela tiden.

Är det svårt att hitta rätt i just det du nämner?

DB: Vi har aldrig tvivlat på vår produkt men du behöver anpassa den efter förutsättningarna och där tror jag att vi börjar hitta rätt. Sedan är det en tuff bransch med stor konkurrens. Alla känner till Friskis & Svettis, Nordic eller Actic och där ligger vår utmaning att visa upp oss. Kommer folk bara hit så är vi trygga i att produkten och utbudet vi levererar är riktigt bra.

Blir de lojala medlemmar eller hur fungerar gymbranschen?
DB: Tittar man på statistik så är det så att majoriteten som kommer hit och testar, även gillar det och fastnar. Det tar jag såklart som ett tecken på att det vi gör och erbjuder är bra. Vi har också en stigande kurva på antalet medlemmar, även om den fortfarande är lite för plan gentemot kostnader och så vidare. 

Är det värt allt slit och kämpande?

DB: Den frågan ställer man sig emellanåt, och hittills är nog svaret ja.Ska man trycka på några saker så har vi jäkligt kul och medlemmarna har jäkligt kul. Folk mår bra och trivs. Det gör att motgångarna och hindren är lättare att ta sig an när man har den känslan. Visst kan det vara tufft att gå till jobbet ibland men det är aldrig på grund av arbetsuppgifterna, arbetsklimatet, miljön eller medlemmarna. Det är snarare där vi hittar energin.

Känner ni att ni tävlar eller konkurrerar med de stora kedjorna eller hur ser ni på det?

DB: Vi kan aldrig mäta oss ekonomiskt eller facilitetsmässigt med de stora som smäller upp stora skepp till anläggningar. Men vi kan vända på det och säga att vi har någonting som de aldrig kommer att kunna ha. Vi har det familjära, vi har hög kompetens på alla de som jobbar här och framför allt är alla här för att de verkligen brinner för det och med ett genuint intresse för våra medlemmar och deras träning.