När hemmakontoret blir en arbetsplats, vem bär ansvaret?

Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön är en grundläggande princip inom svensk arbetsrätt och kommer främst till uttryck i Arbetsmiljölagen. Av lagen framgår att arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Detta ansvar är inte begränsat till arbetsgivarens lokaler, utan är knutet till själva arbetets utförande. Därmed kvarstår ansvaret även när arbetet bedrivs på distans, exempelvis i arbetstagarens hem.

Det rättsliga ansvaret omfattar såväl den fysiska som den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Detta har ytterligare preciserats genom Arbetsmiljöverkets föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4), vilka tydliggör arbetsgivarens skyldighet att hantera frågor såsom arbetsbelastning, arbetstidens förläggning och kränkande särbehandling. Dessa aspekter är särskilt relevanta vid distansarbete, där gränsdragningen mellan arbete och fritid ofta blir otydlig.

Distansarbete förändrar inte ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare och arbetstagare, men det påverkar hur arbetsmiljöarbetet måste bedrivas i praktiken. Arbetsgivaren är fortfarande skyldig att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete i enlighet med Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1). Detta innebär att arbetsgivaren fortlöpande ska undersöka arbetsförhållandena, bedöma risker, vidta åtgärder samt följa upp dessa åtgärder, även när arbetsplatsen är förlagd till arbetstagarens bostad.

En central juridisk utmaning vid distansarbete är att arbetsgivaren saknar direkt kontroll över den fysiska arbetsmiljön. Detta fritar dock inte arbetsgivaren från ansvar, utan ställer i stället krav på alternativa åtgärder. Exempelvis kan arbetsgivaren behöva tillhandahålla riktlinjer för hur en ergonomiskt riktig arbetsplats ska utformas, erbjuda utrustning såsom arbetsstol och bildskärm samt genomföra digitala arbetsmiljöronder.

Det är således en rekommendation att det på arbetsplatsen finns tydliga interna styrdokument. Arbetsgivaren bör fastställa skriftliga policys och riktlinjer som specifikt reglerar distansarbete. Dessa bör omfatta arbetstid, tillgänglighet, rapportering av arbetsmiljörisker samt rutiner för uppföljning. Avsaknad av tydliga riktlinjer kan i förlängningen innebära att arbetsgivaren brister i sitt arbetsmiljöansvar. Det är även av betydelse att klargöra att arbetstagaren har en medverkansskyldighet enligt arbetsmiljölagstiftningen. Arbetstagaren ska följa givna instruktioner och medverka i arbetsmiljöarbetet, exempelvis genom att rapportera brister i hemmiljön. Denna skyldighet förändrar dock inte det övergripande ansvaret, som fortsatt vilar på arbetsgivaren.

Sammanfattningsvis kan konstateras att distansarbete inte innebär någon inskränkning av arbetsgivarens arbetsmiljöansvar. Tvärtom aktualiserar det ett behov av förtydligade rutiner, anpassade kontrollmekanismer och ett mer strukturerat arbetsmiljöarbete. För att uppfylla lagens krav vad gäller arbetsmiljö krävs alltså att arbetsgivaren aktivt säkerställer att arbetsmiljöregler efterlevs, oavsett var arbetet utförs. Arbetsgivare kan med fördel anlita juridisk expertis för att säkerställa att arbetsmiljökraven uppfylls och att arbetet bedrivs i enlighet med gällande regelverk.

Isa Andersson
Biträdande jurist
Maminza Advokatbyrå AB