Röda siffror – Sverige i EU:s skamvrå

Så här mot slutet av året är det kutym att summera hur saker och ting har gått. För större skeenden kan man kan få vänta ganska länge på att få veta hur det egentligen har gått. I början av november släppte EU-kommissionen den rafflande årliga rapporten om hur växthusgasutsläppen utvecklats inom unionen under 2024, som analyserar hur nära eller långt ifrån EU är från att nå klimatmålen. ”What gets measured, gets managed (eller done)” är ett populärt uttryck inom management. Även om det numera sägs att Peter Drucker, management gurun som påstås ligga bakom uttrycket, aldrig sade detta, och många dessutom kritiserar budskapet, så är uppföljning ofta en nyckel till att saker blir gjorda. Därför är rapportens slutsatser intressanta

Enligt kommissionens analys är vi på rätt väg för att nå klimatmålet för 2030 (55 % sänkning av utsläppen jämfört med 1990). 2024 visar minskade utsläpp med 2,5 % jämfört med 2023. Inte helt förvånande stod energisektorn för den stora minskningen, där användningen av fossila bränslen (framför allt naturgas och kol) minskade till förmån för fossilfria energikällor (sol, vind, vatten och till viss del kärnkraft). I gengäld ökade utsläppen från transporter. För flyg inom Europa ökade utsläppen med 15 % på ett år. För vägtransporter, som står för den största delen av transportutsläppen, har alla minskningar kopplade till effektivare fordon och ökad andel elfordon helt ätits upp av ökade volymer transporter (både av personer och varor). De genomsnittliga utsläppen från nya fordon ökade dessutom något under 2024. Det här visar att förbud mot försäljning av fordon som drivs av fossila drivmedel, ökad inblandning av biobränslen och dyrare drivmedel är helt nödvändiga åtgärder för att bryta kurvan och skapa ekonomiska förutsättningar för att elektrifieringen ska ta fart.

EU:s målsättning är satt utifrån att vi ska uppfylla vår del av Parisavtalet. Dvs nå klimatneutralitet till 2050. Det är inte bara ett byråkratiskt mål utan också helt nödvändigt för att undvika den katastrofala utveckling på jorden som kommer med högre temperaturer. Även om EU-kommissionen är optimistiska, så poängterar de också att måluppfyllnad förutsätter att både befintliga och planerade politiska åtgärder genomförs fullt ut. Utan att göra en fullständig analys av förändringar i alla EU-länder (skulle vara en utmaning på 6000 tecken) så kan man titta närmare på hur det går för Sverige jämfört med EU som helhet.

Under 2024 sjönk utsläppen i nästan alla EU-länder. I sex länder med mer än fem procent. Tillsammans med Rumänien sticker ett land ut som har ökat sina utsläpp med 23,5 % (inklusive ökat nettoutsläpp från skog och mark) – det är Sverige. Det är tragiskt att ett av EU:s rikaste länder, tillika ett av de länder som alltid legat bland de bästa på klimatarbete, nu ligger högst upp på skamlistan.

Förutom att EU har definierat mål som ska uppfyllas vissa årtal (2030, 2040 och 2050) så har man angett maxtak för utsläppen som inte bör överskridas under vart och ett av åren fram till 2030. Detta för att klimatet inte i första hand påverkas av vad utsläppen är just 2030, utan de ackumulerade utsläppen fram till dess. Ett av de länder som inte bedöms klara maxtaket för utsläpp under de närmsta fem åren är Sverige. Av alla EU-länder, kommer Sverige också ligga längst från sitt mål om ökad kolinlagring i mark och skog. Problemet är att högre temperaturer, som ger mer torka och fler angrepp av skadedjur, har minskat tillväxten i skogen. Enligt Naturvårdsverket binder svensk skogsmark idag hälften så mycket koldioxid som för 15 år sedan. För att ändå nå målen innebär det att Sverige måste dra ner på avverkningarna med cirka 15 % samt avverka med andra metoder. Även vad gäller prognoser för totala utsläpp anses Sverige ha störst gap av alla EU-länder mellan utsläppen 2024 och målet till 2030.

Det känns helt märkligt att Danmark har tagit över vår roll som föregångare. De har nu högst andel nyregistrerade nollutsläppsfordon, de minskade sina utsläpp med mer än fem procent under 2024 och de beräknas kunna nå de mål som satts upp till 2030. Danmark är också högst rankat bland världens länder när det gäller klimatpolitik (av det oberoende institutet Climate Change Performance Index, CCPI) som mäter utveckling av växthusgasutsläpp, förnybar energi, energieffektivisering samt klimatpolitiska åtgärder. För tre år sedan var Sverige näst bäst rankat i världen, nu har vi dråsat ner åtta placeringar och utvärderas vara sämre än länder som Chile och Marocko.

Det märkliga med allt det här är att politiken, oavsett sida, verkar tror att väljarna inte vill ha en ambitiös klimatpolitik. I Eurobarometern 2025 (som genomförs i alla EU-länder varje år) fortsätter européer att uttrycka oro över klimatförändringarna och visa ett starkt stöd för EU:s klimatmål och politik. Just i Sverige visar studien att svenskar betraktar klimatförändringar som det enskilt allvarligaste problem som världen som helhet står inför (77 %). Väpnade konflikter som anses var det näst mest allvarliga problemet ligger en bra bit lägre. När man i den stora vetenskapliga studien Rättvis klimatomställning (inom programmet Fairtrans) ställde frågan: ”Det är viktigare att politikerna verkar för låga bränslepriser än att lägga pengar på omställningen till ett fossilfritt samhälle” svarar bara 19 % ja. Om en majoritet av väljarna hade fått avgöra transportpolitiken som inleddes 2022 – vad hade de valt då? Var det verkligen nödvändigt att helt demontera reduktionsplikten och sänka bränsleskatten? Eller gjorde politikerna kardinalfelet och lyssnade på en liten skränande flock som överröstade alla andra?

Klimatförändringar kostar redan väldigt mycket pengar. Inte bara på någon avlägsen söderhavsö, utan på vår egen kontinent som nu drabbas av rekordlånga värmeböljor, torka, skogsbränder och översvämningar som kräver människoliv och orsakar stora ekonomiska förluster. Detta gör det allt tydligare: att investera i klimatpolitik är ett smartare ekonomiskt val än att betala för konsekvenserna som bara kommer att bli dyrare att hantera. Att vara motståndskraftig mot klimatförändringar är avgörande för vår säkerhet och konkurrenskraft. EU-kommissionen ser det här, men inte den svenska regeringen. Om inte den nuvarande regeringen byter riktning och narrativ så måste vi få en annan ledning av det här landet. För de senaste åren har klimatpolitiken gått 180 grader åt fel håll.

Faktaruta:

EU går i täten och visar att det är möjligt att frikoppla växthusgasutsläpp från ekonomisk tillväxt. Utsläppen är 37 % lägre än 1990, samtidigt som BNP inom unionen har ökat med 71 %.

För att avgöra hur troligt det är att EU möter målet om 55 % sänkning av utsläppen till 2030, bör man ha koll på hur olika styrmedel är uppbyggda. Kortfattat kan man säga att utsläppen hanteras inom ramen för tre huvudsakliga områden:

• Utsläppshandeln (EU ETS), dvs att man minskar utsläppen från de sektorer (t.ex. industrier och energiproduktion) som måste köpa utsläppsrätter. Utbudet av utsläppsrätter minskas år för år och kostnaden avgörs av hur stor efterfrågan är. Detta innebär att kostnaderna för att släppa ut ökar allt eftersom, och gör det därmed mer lönsamt att investera i utsläppsminskande teknik. Utsläppshandeln styrs på EU-nivå, och därför påverkas dessa sektorer inte av klimatpolitiken i enskilda stater i någon större utsträckning. Hittills har vissa industrier fått gratis tilldelning av utsläppsrätter för att hindra att de flyttar tillverkning utanför Europa. Detta kommer att fasas ut successivt från och med nästa år för att ersättas av klimattullar för varor som kommer från länder som inte betalar några kostnader för koldioxidutsläpp. EU ETS har minskat utsläppen i de sektorer som berörs med 50 % sedan 2005.
• Nationella utsläppsmål som är individuellt definierade beroende på respektive lands förutsättningar (The Effort Sharing Regulation, ESR). Exempelvis länder som Sverige, Tyskland, Finland och Danmark har åtaganden att minska utsläppen med 50 % (jämfört med 2005 års utsläpp), medan Bulgariens åtagande endast är 10 % minskning. I dessa mål ingår exempelvis transporter. Vissa EU-regler påverkar även dessa utsläpp, exempelvis utsläppsrättshandeln som införs för transporter från och med 2028 (EU ETS2).
• Inom LULUCF, dvs växthusgasutsläpp och -upptag från mark och skog. Mark och skog lagrar stora volymer växthusgaser, men beroende på hur man brukar denna ökar eller minskar upptagen.

Malin Forsgren
Partner 2050 Consulting