Den nya oljestaten tar form
Ibland får man känslan av att Trump svingar till höger och vänster utan någon egentlig strategi bakom. Det stämmer nog ibland, men det finns ofta skarpare målsättningar än man kan tro bakom USA:s agerande. En sak, som kanske gick många förbi i diskussionerna om ett nytt handelsavtal mellan EU och USA under förra året, var USA:s krav på att eliminera eller fördröja flera delar av EU:s klimat- och energipolitik. Nu har arbetet med att få avtalet på plats tagit fart igen (det stoppades tillfälligt under Grönlandskrisen) och tyvärr kan Trump få som han vill vad gäller energifrågan. När avtalet presenterades ingick en överenskommelse att EU ska köpa olja och naturgas från USA till ett värde av 750 miljarder dollar under tre år, som ett sätt att komma ifrån beroendet av rysk fossil energi. Men innebär inte det att vi går ur askan i elden? Och vad får det för konsekvenser för klimatomställningen inom EU?
Under årtionden har USA varit en betydande nettoimportör av fossila bränslen, men tack vare utvinning av naturgas och olja från skiffer så har detta ändrats kapitalt. Under president Biden blev USA världens största exportör av naturgas. Med nuvarande planer kan kapaciteten fördubblas under kommande år. Idag spelar fossila bränslen därför en stor roll i inrikes energipolitik. En av de viktigaste uppgifterna för utrikespolitiken är att säkerställa långsiktig efterfrågan på amerikanska fossila bränslen. Det ligger alltså inte i USA:s intresse att världen går över till förnybar energi. Det förklarar också USA:s avvisande hållning till EU:s nettonollmål och klimatfrågan i sin nyligen publicerade säkerhetsstrategi där dessa beskrivs som ett hot mot USA och skadliga för EU. Ett exempel där man redan sett konkreta effekter av Trumps syn på fossil energi som USA:s framtida konkurrensfördel är de havererade förhandlingarna om ett avtal om koldioxidskatt för sjöfart (IMO). USA gjorde allt för att fälla avtalet (som istället sköts upp ett år), pga. risken för minskad efterfrågan på flytande naturgas som fartygsbränsle. USA har i praktiken anslutit sig till gruppen länder som ser fortsatt efterfrågan på fossila bränslen som en överlevnadsfråga, och det kan faktiskt bli droppen som får klimatbägaren att rinna över.
Hur blir det då med EU:s omställning? Det beror ju på hur ivriga de är i Bryssel att få i hamn ett handelsavtal med lägre tullar på stål. Det pågår lite av en intern revolt i EU-parlamentet där en grupp parlamentariker kräver att kommissionen drar tillbaka åtagandet om att köpa amerikansk energi eftersom de menar att det hotar EU:s klimatmål, konkurrenskraft och strategiska autonomi. Det skulle kunna få som konsekvens att EU inser att man inte har något annat val än att helt överge fossila bränslen – särskilt som Norges olje- och gasproduktion väntas minska mot 2030. Dock skulle detta ytterligare förvärra relationerna med Trump. Hur Bryssel agerar kommer att prägla investeringsklimat, företags omställningstakt, länders energipolitik och kanske säkerhetsläget under resten av innevarande decennium.
Vad är det senaste inom den svenska klimatomställningen? Det man definitivt kan konstatera är att den inte är i fokus för regeringen. Jag noterar att tre ministrar deltog i World Economic Forum i Davos. Lika många deltog i Techarena i februari. Bara för att ge några exempel. I båda fallen var statsministern med. Hur många ministrar åkte till den årliga klimatkonferensen i Brasilien? Ingen.
En glädjande nyhet på EU-nivå är att 10 länder (inklusive Danmark och Norge) har skrivit under en pakt att tillsammans bygga 5GW havsbaserad vindkraft varje år under 2030-talet, genom att stötta investeringar i det privata näringslivet. Över 100 företag har skrivit under en deklaration där de åtar sig att sänka kostnaderna för vindkraftsinfrastruktur, samt skapa 91 000 jobb. Sverige lyser med sin frånvaro i pakten. I stället har investeringsbesluten om ny vindkraft minskat kraftigt sedan 2022 och majoriteten av den vindkraftsutbyggnad som sker idag kommer från investeringsbeslut som fattades för fem år sedan.
En god nyhet var att i december såldes för första gången fler rena elbilar än fossila bilar inom hela EU. Hybrider är fortfarande mest populära, men rena elbilars andel av försäljningen går upp snabbt. Dock ligger EU långt efter Norge där över 95 procent av sålda bilar under 2025 var elbilar, och dessutom nästan hälften av de lätta lastbilarna. Sveriges andel nyregistrerade elbilar var 36,5 procent, ganska futtigt i sammanhanget. Även för lätta lastbilar ligger vi på nästan hälften av Norges siffror. Vad är det Norge kan, som Sverige har missat? Jo Norge har klarat av att bedriva långsiktig elbilspolitik med tydliga styrmedel. Bland annat är elbilar momsbefriade upp till 500 000 norska kronor och engångsskatten på fossila personbilar har höjts successivt. Med tanke på att fossila bränslen står för över två tredjedelar av de svenska utsläppen som inte omfattas av utsläppshandel, och som därmed regeringen förväntas halvera till 2030 enligt våra EU-baserade klimatmål, så kanske det är dags att släppa storebrorskomplexet och lära sig av Norge. Om vi inte tycker att det är en bra idé att förlita sig på amerikans olja framöver.
Malin Forsgren
Partner 2050 Consulting
