Kunskapsluckor som leder fel

Många beslut som påverkar Sveriges utveckling inom en rad områden fattas av politiker. Inte bara för att besluten ligger till grund för förändringar i regelverk, skatter och bidrag, utan också för att de över tid påverkar vad människor tycker är rimligt och vettigt. Om politiker motiverar sina beslut med något som låter som fakta, tar de flesta människor det för en sanning, och så tycker man att beslutet är vettigt. Om en amerikansk president påstår att det vimlar av ryska och kinesiska fartyg runt Grönlands kuster så tror många på det (fast det inte stämmer med dagens verklighet) och tycker kanske att det låter rimligt att USA måste göra något. Politiker påverkar alltså hela samhällsdebatten, och därför är det så viktigt att det man säger och det som beslutas är underbyggt av korrekta fakta.

För många år sedan skulle jag moderera Annie Lööf i ett panelsamtal. Det var något i den dåvarande klimatpolitiken som jag inte var helt nöjd med, så efter samtalet frågade jag henne vad hon tyckte om saken. Det gällde en detalj i ett väldigt specifikt ämne som just då påverkade ganska många företags transportomställning och Annie tittade på mig och svarade: I förmiddags stod jag på scenen och pratade mental hälsa, igår var det livsmedelsproduktion, och idag har jag pratat om klimatpolitik. Med den bredden är det helt omöjligt att kunna alla detaljer, så jag kan tyvärr inte svara på det. Det var ju definitivt en tankeställare. För att politiken ska funka krävs därför kunniga tjänstemän som kan tillhandahålla tillräckligt kvalitativa underlag för att politiker ska känna sig trygga med att bilda sig en uppfattning om vad som är rätt eller fel i en viss fråga utan att sätta sig in i alla detaljer. Jag undrar om inte det här är ett av problemen med dagens klimatpolitik. Efter valet 2022 valde regeringen att slå ihop Miljödepartementet (som tidigare hade ansvar för miljö- och klimatfrågor) med Näringsdepartementet. Det nya departementet, Klimat- och näringslivsdepartementet, leds av Ebba Busch. Det innebar att tjänstemän på miljödepartementet hamnade ännu längre ner i beslutstrappan, något som många rutinerade medarbetare inte tyckte var så värst givande. Dessutom var det många som inte höll med om inriktningen för klimat- och miljöpolitiken. Oavsett skäl, var det många som valde att sluta. Det innebar att detaljkunskapen som byggts upp över tid när man måste grotta in sig i specifika frågor till stor del försvann. Mycket olyckligt.

Jag tror att utformningen av klimatmålen och vad de innebär är en del av den kunskap som försvann med badvattnet. Regeringen hänvisar ju ofta till EU:s klimatmål och menar att Sverige inte behöver några egna mål. Nu har man i och för sig bestämt att Sverige ska ha kvar våra nationella klimatmål, men innan kaffet var upphällt var det några partier som backade på det man just varit med och bestämt, så hur det blir beror nog på vem som sitter i nästa regering. Hur som helst, om det hade funnits tjänstemän och politiker som förstod implikationerna av EU:s klimatmål, hade man nog varit lite mer varsamma innan man rev ner en del av de tidigare klimatpolitiska åtgärderna, framför allt reduktionsplikten och stödet till elbilar. Låt mig förklara.

Sveriges växthusgasutsläpp omfattas av tre olika mål. Det första målet är EU-överskridande och hanteras genom handel av utsläppsrätter (EU ETS). EU väljer hur många utsläppsrätter som släpps ut på marknaden varje år i en nedåtgående kurva. Detta driver fram att företag inom branscher som omfattas av EU ETS får ekonomiska incitament att sänka sina utsläpp. Ju längre tiden går, desto dyrare blir det att släppa ut. Detta är bakgrunden till SSAB:s fokus på fossilfri stålproduktion. För de sektorer som ingår i EU ETS förväntas inte den svenska staten agera i någon större utsträckning. Där styrs minskningarna av marknadsmekanismer.

Det andra målet är specifikt för Sverige och kallas för The Effort Sharing Regulation (ESR). Där ingår växthusgasutsläpp som inte regleras av EU ETS, exempelvis utsläpp från transportsektorn. De utsläpp som ingår i Sveriges ESR-åtaganden till 2030 (vilket är att minska utsläppen med 50 % jämfört med 2005 års utsläpp), ska vara i fokus för klimatpolitiken. Om regeringen misslyckas att nå målet kan Sverige får riktigt höga böter. Det tredje målet handlar om att minska växthusgasutsläpp och öka upptaget från mark och skog, men det berör jag inte mer här.

På totalen är ESR-utsläppen ungefär dubbelt så stora som de som hanteras inom ramen för EU ETS, så de är viktiga att få ner. Det är alltså här Sveriges klimatpolitik bör fokusera. Gör den det? Svaret är ett rungande NEJ. Mellan 2005 och 2023 minskade dessa utsläpp med ca 35 % och låg på en bra bana för att vi ska nå våra mål till 2030. Men under 2024 blev det ett rejält uppåtkurva. Varför då? Två tredjedelar av de utsläpp som svensk klimatpolitik ska fokusera på kommer från vägtransporter och arbetsmaskiner. Dvs förbränning av diesel och bensin. Det regeringen har gjort sedan 2022 är att sänka reduktionsplikten från 30,5 % för diesel till 6 % (2024 års nivå), sänkning av energiskatten både 2023, 2024 och 2025. De senaste två sänkningarna med motiveringen att kompensera för en något höjd reduktionsplikt under 2025 (till 10 %). Reduktionsplikten påverkar framför allt dieselpriset (eftersom det finns naturliga begränsningar för hur mycket biobränsle du kan blanda ut i bensin), så varför bensin skulle ha sänkt skatt går inte riktigt att förstå. Däremot sänktes inga energiskatter för laddel för elbilar. Förutom detta tog regeringen bort elbilsstödet, och höjde reseavdraget för tjänsteresor med bil, oavsett bränsle.

Jag förstår att det här är rappakalja för många, och att man inte orkar sätta sig in i alla siffror. Så här kommer den korta sammanfattningen. EU:s klimatmål är satta för att vi ska dra vårt rimliga strå till stacken vad gäller att sänka de globala utsläppen (och för att vi ska ha konkurrenskraftiga företag även på sikt). Sveriges regerings uppgift är att hantera de utsläpp som inte ingår i utsläppshandeln. De ska halveras mellan 2005 och 2030. Till mer än två tredjedelar bestå de av utsläpp från bensin och diesel. För att minska användningen av fossila bränslen måste vi elektrifiera samt använda mer biodrivmedel. För att det ska ske krävs det att bensin och diesel inte är betydligt billigare än fossilfria alternativ. Då måste styrmedel till som går tvärt emot vad regeringen har beslutat om hittills. Inte så svårt – eller hur!

Malin Forsgren
Partner 2050 Consulting